Min farfar växte upp på en gård på östra stranden av Delaware. En plats där tvätten hängdes på linjen, var maten tillagas i ett gjutjärn stekpanna och obehandlad mjölk från min gammelmormors Guernsey ko sades bota alla slags sjukdomar.
Men farfar hatade livet på landsbygden. Så den första chansen han fick, flyttade han till storstaden - Washington erbjöd DC Washington honom allt han kunde inte ha bor på en gård: enkel tillgång till kultur, surr och spänningen av stadslivet, och en chans att bygga ett företag från grunden.
Farfar arbetade hårt och blev ganska framgångsrik, spendera det lilla fritid han spela golf. Men han fann ändå tid att ha en trädgård. Nu är DC inte en av dessa stenlagda-över städer där man måste trädgård på taket, eller odlar tomater i en container. Han hade en bakgård med några grönområden, steniga och sneda som det var, och han växte alla de vanliga trädgården producera: tomater, paprika, squash - och fikon.
Vem växer fikon hemma? Någon som växte upp på en bondgård. Vems smak i frukt och grönsaker dikterades inte av vad som kan odlas och transporteras över långa avstånd, men vad familjen njöt växa och äta.
Låt mig vara tydlig, var trädgårdsarbete inte min farfars passion. Han ville inte fördjupa sig i frö kataloger eller spendera timmar beskärning och ogräsrensning. Som sagt, tillbringade han sin lediga tid att spela golf. Trädgårdsskötsel var bara något han gjorde. Det var bara en naturlig del av livet för honom, på det sätt som vissa folk få frisyrer var sjätte vecka och andra gör dagliga turer till Starbucks.
Trots att den första på sitt block för att äga en mikrovågsugn, trots hans fascination för staden och politik och bilar och alla former för prylar (han säkert skulle äga en i-något om han levde idag), hade han en trädgård. I mitten av staden. Och han växte fikon.
Vad har detta att göra med kinkiga eller få barnen att äta grönsaker? Ingenting egentligen, förutom att det verkar visa att barnen ska utveckla matvanor du modell för dem, oavsett om du jobbar på det eller inte. De kommer också att utveckla din inställning till mat och ätande, oavsett om de innehåller ökar din egen mat, måltider familj eller drive-through middagar.
På något sätt, i vår text-crazy, twitter-glada, omedelbar tillfredsställelse värld har vi blivit ovilliga att låta barn växa ur naturliga faser mat motvilja. Vi serverar spenat paj eller krispiga grönkål gång, och om våra barn inte sluka upp det första gången (eller tredje), vi kastar våra händer upp som för att säga, se? Ingenting fungerar!
Men de flesta föräldrar är villiga att låta naturen ha sin gång i andra föräldraskap områden. Vi inser att trumpen 15-åringar som skäms över allt vi gör så småningom kommer att växa till vuxna som kommer att uppskatta vår visdom. Vi accepterar detta, även om det tar tid - oftast år, ibland decennier - för vi vet att det är en naturlig del av att växa upp.
Kanske vi kan acceptera våra barns begränsade smaklökar, motvilja mot gröna grönsaker eller petiga med maten beteende på samma sätt.
När jag blir frustrerad av min lilla matvanor (som ännu inte speglar min egen), minns jag min morfar. För alla han försökte göra för att bli en stad pojke, var min farfar en bondson i hjärtat. Det var i hans blod. Han blev aldrig av det. I själva verket kan man säga, även han växte in i den.